<img height="1" width="1" style="display:none" src="https://www.facebook.com/tr?id=797583897089809&ev=PageView&noscript=1" />

Felix Gmelins tale på åpningen på åpningen av Lorck Schive Kunstpris 2021

  •  (Foto/Photo)
    1/1

Om Konst, Priser, Stipendier & Stöd till Konstnärer.

—Normalt berättar jag direkt & utantill. Det blir ju bättre inför en offentlig församling som denna, eller hur? Detta var dock för mycket för mig att tänka på samtidigt, denna fråga Marianne gav mig — så jag har skrivit ner några rader för att inte missa något. Jag hoppas ni ursäktar att jag delvis läser innantill.

Vem är jag? varför står jag här? För många av er är jag förmodligen en främling. För andra en nykomling. Jag är nervös när jag står inför er här trots mina meriter. Det borde jag kanske inte vara. Jag gissar att det beror på att jag är osäker på hur jag blir mottagen. Att vara osäker är förmodligen bra. Det gör mig vaken. Jag är Prekariatet. Anställd på begränsad tid och som gästarbetare här utan en given plats i denna församling. En slags legoknekt är jag i Norge = det är inte mitt krig som pågår här. Detta ger mig en viss autonomi att tala fritt.

2016 blev jag för första gången inbjuden till Trondheim. Jag höll en föreläsning på Trondheim Kunstmuseum och presenterade ett arbete. Blev väl mottagen. Museet lät mig bo på Britannia Hotel. Jag har fortfarande kvar en liten schampoflaska därifrån. Kort sagt gillade jag Trondheim och sökte därför ett jobb här eftersom jag tycker om instituttlederen på KiT: Florian Schneider, samt uppskattar professorerna på skolan. Sedan 2018 är jag nu därför nu professor i ‘maleri og etter’ på Kunstakadmiet i Trondheim som är en del av det tekniska universitetet NTNU. (Att NTNU verkligen gillar KiT är ju inte heller fel.) Därmed ser ni mina bidrag till staden och till landet + världen där vi bor indirekt via mina studenter nästan dagligen. Jag gillar att undervisa. Trondheim är numera mitt hem. Jag bor på Rosenborg gata 22 på Møllenberg med utsikt över Munkholmen & skolan som ligger på Innherredsveien 7 vid Solsiden.

Idag är det andra gången jag är inbjuden till TKM. Varför står jag här denna gång? Marianne Zamecznik, curator på TKM, säger: “Vi har inte så många internationella konstnärer här i Trondheim. Då är det väl lika bra att vi visar dem vi har.” 

—Samtidigt gör jag allt vad jag kan för att bli en lokal konstnär här i Trondheim eftersom jag bor här. Det går inte så bra just nu detta. Min nästa utställning är i Oslo. Därefter följer en utställning i Washington, D.C....

Att jag inte kan få detta pris—eftersom jag är för gammal (50 år är åldersgränsen) / eller att jag samarbetat på Kunstakademiet i Oslo med två av de konstnärer som är nominerade till detta pris, är inte en orsak till att jag står här idag. Det har museets kurator Marianne Zamecznik förklarat för mig.

Nej, istället vill TKM att jag kommenterar fenomenet Konstpriser og stipendier generellt och detta utifrån min erfarenhet som bildkonstnär. Till dessa funderingar har jag fått en utmärkt text av Beate Petersen som är en noggrann & systematisk genomgång av alla världens konstpriser. Där kan vi bland annat läsa att: Preis der Neuen Nationalgallerie i Berlin innebär en utställning helt utan budget till konstnärerna och absolut ingenting mera. Skuld och skam över de sponsorer & institutioner som deltar i att arrangera detta!

Likaså kan vi där i Beate Petersens text, publicerad av TKM, läsa att det är mycket arbete i att artikulera konstpriser. Hon citerar en mediabyrå som säger: 

“there are five things to be considered when designing a prize. It is important: first, to specify clearly the purpose of the prize; second, to analyse the motivations of likely participants; third, to develop a strategy that addresses those participants; fourth, to design the prize and the process in accordance with that strategy; and finally, after the prize has been awarded, to assess whether it has achieved its intended purpose”. 

Det kostar mycket pengar och energi att dela ut pengar, kan vi notera…

Beate Petersens text är spännande läsning. Jag rekommenderar varmt denna text, publicerad i TKMs bok om Lorck Schive Kunstpris 2019. 

Vad kan jag addera? Kanske min egen erfarenhet?

1997 erhöll jag ett 10-årigt arbetsstipendium från den svenska staten i min roll som svensk konstnär av den den svenska Bildkonstnärsfonden. Tillsammans med min lön från undervisning på Konstfack gav mig det stipendiet full autonomi över mitt konstnärsskap. Sedan dess har jag brytt mig mera om att göra arbeten som intresserar mig, snarare än att kontinuerligt leverera säljbara produkter till gallerierna. Några av dessa arbeten är numera konsthistoria globalt även om de bygger på lokala och personliga berättelser och erfarenheter. Som motprestation satt jag i 6 år i Bildkonstnärsfondens & Konstnärsnämndens styrelser när de bad mig göra det. Gåvor innebär skulder också, eller hur? Tjänster och gentjänster. Så är det ju. Man betalar tillbaka eller hur? 

Mitt största privata pris erhöll jag 2010 av Carnegie Art Award. Här deras motivation: “Svenske Felix Gmelin (f. 1962) får tredjeprisen på 400 000 svenske kroner for sin installasjon Ambiguous Gestures, en flerdimensjonal kommentar som både reflekterer en personlig historie og 60-tallets Wien-aksjoner der kroppen ofte erstattet lerretet som underlag for maleriet.” Den norska konstvetaren Ina Blom var en del av detta beslut och jag kan höra hennes röst i motivationen. Hon sade för inte så länge sedan att “arbetet kvalificerade sig i sin egen rätt på sina egna villkor”, vad det nu betyder?

Vad blev det av de pengarna? Indirekt ja, konst—men främst en familjerelation i Bosnien som blev till en son, Luca som numera bor i Paris med sin mor og jag ser ibland på måndagar via FaceTime … og kanske också en kort stund konstnärlig autonomi som styrkte min verksamhet? Det var för mig 2 årslöner jag kunde disponera i Berlin & Bosnien där vi bodde en tid. 

Bildkonsten förhandlar utbyten mellan symboliskt kapital och ekonomiskt kapital sade en gång den franske sociologen Pierre Bourdieu. Prestige byts mot pengar, sier Beate Petersen. 

Bildkonsten är den kostform som snabbast följer samhällsutvecklingen och ja, t.o.m. vill artikulera & driva den framåt. Den svenske konstkritikern Lars O Ericsson spekulerade en gång kring om hur det vore att vara den franske romanförfattaren Honoré de Balzac som vaknade upp ur sin grav för att förstå sin disciplin, och hur det vore om konstnären Paul Cesanne som vaknade upp ur sin grav och tittade på sin disciplin. Lars O menade att Balsac skulle känna igen sig i sin disciplin, medan Cesanne skulle vakna upp till en mardröm.

Vad är konstnärernas samhällsuppdrag och vad är samhällets uppdrag gentemot konstnärerna? Den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt sade i sin “New Deal”, artikulerad 1933-1939 att det är “samhällets uppdrag att identifiera och stötta det som kan leda till dess självinsikt”. Ligger vårt samhällsuppdrag som konstnärer dold i denna mening? Däri ligger vårt samhällsuppdrag som konstnärer, tänker jag. Och vice versa: däri ligger samhällets uppdrag gentemot konstnärerna, tänker jag…

Privata eller statliga pengar? Spelar det någon roll, undrar jag? MoMa till exempel borde vara ett statligt projekt — det låter ju ofta så när museet nämns — men det är det inte… I själva verket är den institutionen i huvudsak byggd på privata donationer. Det finns många sådana exempel…

Pierre Bourdieu, ja. Vad är det konsten förhandlar vad gäller prestige & pengar? Hur kan relationen mellan konst, konstnärliga gester & pengar se ut just nu & framöver när vi tittar på konstinstitutioner & konstnärer & den relation de står i nu i just nu i förhållande till varandra?

På Kunstakademiet i Trondheim idag, inom en kurs som som heter måleri og etter, som vi kallar Art & Crime funderar vi på relationen mellan konstnärskap & kriminalitet och undersöker konstnärskapets likhet med kriminalitet och konstnärers relation till omsättning av symboliska värden i pengar.

—En första anekdot från vår kurs nu innefattar hur Fredrik V, (København kunstakademies grundare) kastades i vattnet utanför skolan som en slags konst-performance eller happening. Detta för att lyfta koloniala danska samhällsfrågor och initierat av en grupp som kallar sig Anonyma Konstnärer som Kunstakademi-läraren Katrine Dirkinck-Holmfeld tog ansvar för i november 2020. En mycket laddad Zoom-intervju blev detta då saken är mycket kontroversiell i Danmark. Katrine Dirkinck-Holmfeld fick sparken för detta och står idag åtalad för denna akt. Jag blir förmodligen inkallad som vittne till rättegången. Själv tycker jag detta är ett mycket vackert konstnärligt arbete. Mer om det finns att läsa i: “man må skille mellom kustvandalisme som har en kunstnerisk og politisk verdi, og meningslös ödeläggelse” i Morgenbladet 6 dec. 2020.

—I en andra anekdot från vår kurs om konsten & dess följder, beskriver Konstnären Dan Wolgers konsekvenserna av att ha stulit några bänkar från Liljevalchs konsthall 1992: han berättar i en Zoom-dialog med oss på KiT sin historia om hur han som konstnär blivit inbjuden till att delta i en grupputställning på Liljevalchs helt utan budget till konstnärerna. Varefter han på denna inbjudan städat sitt rum på museet—bett museet hjälpa honom bära ut de två bänkar som stod där och leverera dem till hans ateljé, vilket museichefen bidrog till—varefter han gav bänkarna till Stockholms Auktionsverk till försäljning. Detta för att förskaffa sig en budget till att göra denna utställning. När auktionen kring bänkarna på Stockholms Auktionsverk blev offentlig kontaktade museichefen på Liljevalchs Konstnären—men inte på grund av den stöld som konstnären gjort, utan på grund av den stöld museet hade bedrivit: Museet hade utan lov från konstnären stulit den formgivning konstnären hade använt i ett helt annat projekt. Otroligt, eller hur? Vad svarade nu konstnären på detta? Ingenting. Han satt tyst. Senare åtalade några medborgare från Uppsala konstnären för de bänkar han stulit från museet eftersom de var offentlig egendom. Nota bene: inte museet. Det ledde till att konstnären blev skyldig till att betala dagsböter. Senare sålde konstnären rättsbeslutet, brevet alltså, till sin norska gallerist Espen Ryvarden på galleri Riis till samma pris som dagsböterna kostat honom. Ytterligare några år senare har detta oöppnade kuvert sålts vidare för en halv miljon kronor. Vad händer härnäst?

Vi är konsten tack skyldig. Det som inte har sagts går inte att uppleva, sade en gång poeten Oskar Wilde. Paris profiterar idag stort på Impressionismen. Norge profiterar idag på Edvard Munch. Ja, de betalade för detta då staten & magnaterna. Det var därför det skedde, och vi lever med detta idag. Gör det igen, tycker jag! Vi är konsten tack skyldig!

Med takk för uppmärksamheten från den tysk-judiska migranten & gästarbetaren.

Och P.S: Madonna sade en gång i en prisutdelning liknande denna: “Personally, I think awards ceremonies are silly. Does anyone agree on who should win? Never. Do awards make the world a better place? Not really. Does the artist who wins the award become a better artist? Definitely not, really. Is it nice to win 20 grand? Definitely.” Jag undrar vad de betalde henne för de orden prisjuryn den gången? Lene Berg sade något liknade när hon erhöll detta pris 2013. “Det går inte att tävla I konst,” sade hon då. Med dessa citat vill jag sända hjärtliga gratulationer till mina kollegor för nomineringarna till detta pris. Grattis Matias Faldbakken, Steinar Haga Kristensen, Kira Wager og Tori Wrånes. Jag gratulerar er hjärtligt till dessa nomineringar! Fin utställning! Bästa hälsningar, P.P.S: /F

Se også: